this
will be my last bitter blog - about you.
Vi har väl alla varit med om såna där riktigt superverkliga drömmar..
såna som man vaknar upp till, helt övertygad om att den är sann.
Det var en sådan morgon för mig..
Den var så verklig, så så verklig att man hade kunnat tagit på den.
Det var ju du och jag. vi.
Och sedan.. käftsmällen.. när man kommit till insikt att det bara var en dröm
och inget annat än en dröm.
När man än en gång känner hur fötterna försvinner under en.
När man kommer på sig själv att flämtande undra vart luften tog vägen.
När man inser att hjärtat än en gång sviker genom att brista.
Det är ju du och hon nu. Ni.
och det är jag. bara jag.
Jag tänkte blogga häromdagen, berätta om hur bra det gick.
Hur glad jag kände mig och hur ljust allt såg ut.
Idag tänker jag inte skriva så.
Idag tänker jag erkänna att det inte alls ser så jävla ljust ut.
Jag har bra dar. Men i mina dåliga stunder känns det som att alla bra dagar
är till spillo.. eftersom jag i slutändan sitter där med lika rödsprängda ögon
och stenbumlingen i bröstet. Såna dagar när jag inser att jag nog inte går framåt,
som jag så många gånger tror. Jag stampar nervöst omkring på samma jävla fläck
i hopp om att hitta en annan väg. För jag tror inte på denna.
Jag kommer aldrig komma vidare.
.. Och visst.. deep inside vet jag att det inte är sant.
Människor klarar sig igenom saker som är hundra gånger värre än detta.
Men ibland känns det omöjligt. otroligt jäkla omöjligt.
Hade ni frågat mig, för två dar sen, hur det kändes och så..
då hade jag stolt svarat att det funkade bra.. att jag ändå njuter av livet.
berättat med högburet huvud att jag faktiskt inte gråtit på över en vecka.
Fråga mig inte nu. För tillfället är jag nere för räkning.
Vi har väl alla varit med om såna där riktigt superverkliga drömmar..
såna som man vaknar upp till, helt övertygad om att den är sann.
Det var en sådan morgon för mig..
Den var så verklig, så så verklig att man hade kunnat tagit på den.
Det var ju du och jag. vi.
Och sedan.. käftsmällen.. när man kommit till insikt att det bara var en dröm
och inget annat än en dröm.
När man än en gång känner hur fötterna försvinner under en.
När man kommer på sig själv att flämtande undra vart luften tog vägen.
När man inser att hjärtat än en gång sviker genom att brista.
Det är ju du och hon nu. Ni.
och det är jag. bara jag.
Jag tänkte blogga häromdagen, berätta om hur bra det gick.
Hur glad jag kände mig och hur ljust allt såg ut.
Idag tänker jag inte skriva så.
Idag tänker jag erkänna att det inte alls ser så jävla ljust ut.
Jag har bra dar. Men i mina dåliga stunder känns det som att alla bra dagar
är till spillo.. eftersom jag i slutändan sitter där med lika rödsprängda ögon
och stenbumlingen i bröstet. Såna dagar när jag inser att jag nog inte går framåt,
som jag så många gånger tror. Jag stampar nervöst omkring på samma jävla fläck
i hopp om att hitta en annan väg. För jag tror inte på denna.
Jag kommer aldrig komma vidare.
.. Och visst.. deep inside vet jag att det inte är sant.
Människor klarar sig igenom saker som är hundra gånger värre än detta.
Men ibland känns det omöjligt. otroligt jäkla omöjligt.
Hade ni frågat mig, för två dar sen, hur det kändes och så..
då hade jag stolt svarat att det funkade bra.. att jag ändå njuter av livet.
berättat med högburet huvud att jag faktiskt inte gråtit på över en vecka.
Fråga mig inte nu. För tillfället är jag nere för räkning.
Kommentarer
Trackback