jag är riktigt sur för tillfället.
känns som att allt i penga-och bilväg går emot mig.
it sucks.

"vad är det frågan om", tänker ni nu.
äsch, bara den lilla detaljen att vi just fått hem någon form av kravbrevblabla (vet ej vad papi kallade det)
och hur som helst, så handlar det om att damen i bilkrock-frågan påstått i sin anmälan att det är VI som bär skulden till krocken....
alltså va? vad är det frågan om? hur är människan funtad?
jag var så arg att jag skakade på jobbet när pappa ringde och berättade det. verkligen skakade.
en sak ska hon ha klart för dig den där damen. hon får inte ett öre av oss för detta!

nej jag kan fortfarande inte behärska mig nrä jag tänker på det.
jag tycker att det är dålig stil. faktiskt.
nu är det helt plötsligt ord mot ord.
det betyder krig. och du lär inte vinna, jävla kärring!

hoppas ni andra haft en bättre dag!

ja hallå igen, det var inte länge sen.

nej, som vanligt har jag inte något nytt och spännande att berätta,
jag bara tänker på er som, liksom jag, sitter hemma denna söndag och bara väntar på att få läsa en uppdaterad blogg, höhö.
det har ju jag fått. och den var glad så då blev jag glad :)

gårdagen var.. ja lite bra och lite dålig.
det bra var att jobbet gick bra. mycket nytt, då jag inte har koll på den branschen för fem öre (spela roll vilket håll man serverar från, ts), men på det stora hela så gick det bra.
jag menar, att komma hem utan att ha tappat något (okej, jag råkade slita? sönder en slev vid disken, men det skyller jag på gymmet häromdan. jag kan faktiskt inte rå för att jag har gått och blitt så stark. så det gills inte)
PLUS att jag kom hem med en precis lika vit skjorta som när jag åkte dit. det ska nämnas att det var både förrätt, varmrätt gånger 2, dessert, plus alkoholen vilket innefattade vitt vin, RÖTT vin samt barnadrickat.
och jag säger det ien. KRITVIT skjorta.
det är inte utan att blir lite stolt, eller mest förvånad.
det kan jag nästan garantera inte skulle hända dig, baby ;)
men jag älskar dig ändå!

behöver jag nämna det dåliga eller har ni redan en gissning på det?...
...
......
...... juuuust det.. bilen såklart.
den har återgått till att låta bli att starta. och det är säkerligen ENBART för att jag, redan häromdagen, nämnde hur skönt det var att vi åtminstone slapp det felet. man ska passa sig för sådant.
alternativt skynda sig ta i trä och skrika "peppar, peppar".
det måste vara därför. varför gjorde jag inte det? suck.
naturligtvis gjorde den det med sämsta möjliga tidpunkt.. på väg till jobbet.
jag kom dit en timme tidigare, då jag var rädd för att inte hitta (go johanna! den du stephanie:P )
så jag tyckte väl att jag, efter att ha kollat upp precis vart jag skulle osv, kunde åka iväg en bit och ställa mig och vänta. jag menar, det finns faktiskt gränser hur tidigt man får komma till ett jobb. anser jag i varje fall.
hur som helst. där står jag, inget ont anande och lyssnar på musik (i takt till knackningarna från dumma, trasiga relät?)
jag har slagit av bilen, för jag värnar såklart om miljön...
och när jag tycker att jag ska starta bilen igen, ja då går det inte.
d e a d.
jag provar om och om och om igen, utan resultat naturligtvis.
ringer hem till pappa och beklagar mig lite, men inte heller det hjälper.
den enda utväg jag ser är tre finklädda, unga killar som sitter och dricker öl på andra sidan vägen.
tar ett djupt andetag och spatserar dit. för att förbereda dem, så öppnar jag huven och står och klämmer och drar och trycker på de olika saker som gömmer sig där.
there, nu har de åtminstone förstått vad det handlar om.
det visar sig vara tre hjälpsamma norskar (no shit sherlock, norskar i norge, no waaay) jag hade att göra med,
så de sprang duktigt igång mig och min bil. det visade sig att de skulle på serveringen där jag skule jobba, så vi sågs såklart igen.

jobbet som tog typ evigheter fick mig att glömma busen ute på parkeringen, men tids nog insåg jag att jag skulle komma att behöva springhjälp igen.
då de flesta av gästerna stod utanför på parkering vid den tiden, växlade jag några menande blickar med dessa tre killar, och gick hoppfullt (kände mig inte lika hoppfull) mot bilen..
sätter mig i, vrider om.. ingenting. inte ett ljud!
provar om och om och om igen och kliver sedan ur. och där kommer de.
mina tre hjältar, haha.
de har följt mina försök och tagit på sig ansvaret att hjälpa mig än en gång.
de springer bakom medan jag skamset sitter bakom ratten medan vi susar förbi samtliga gäster.
jag kör på en klassisk tummen-upp genom fönstret.
snart brummar bilen igång, tillsammans med ett härligt "fläktremmen-bör-spännas?-skrik" och jag gasar snabbt därifrån, efter att ha tackat dem rikligt såklart.
gårdagens ros går utan tvekan till bil-hjältarna!
tack vare er står vår kära bil nu parkerad där den ska, reveskogen 2 på hvam.



hoppsan!
ja ni som har för mycket tid och inget att göra, grattis. ni har just dödat nån minut (beroende på hur snabba ögon ni har) på en.. ja, ganska onödig blogg. haha.
och ni som istället har för lite tid, kanske rentav bråttom.. sorry ifall jag försenade er med denna.. ja ganska onödiga blogg.

det var allt för mig folks. nu väntar gitarren och filmerna på mig. vill ju inte svika.
smell ya lateeeh!

ja, en ny dag - en ny blogg.

vad kan vi möjligvis berätta om denna härliga fredag?
jo nu ska ni få höra..
börjar med att sova liite för länge så det blev till att slänga sig ut i bilen med en gång.
väl där ute får vi ännu ett bevis på att pks 437 nog har något otalt med detta land.
det är något som.. slår?
puh, nej denna bil är icke att leka med.
den slukar bensin som jag-vet-inte-vad och det börjar hänga saker.. och knacka och slå och skaka så pass att jag bestämt tror att den tänker ge upp inom en snar framtid.
denna gång var det ett elfel, huah.
någonting med ett relä somewhere. vad vet jag.
vi fick rådet att åka till en verkstad i närheten.

en halvtimme senare ställde vi oss frågan vad det är för fel på landets bilmekaniker.
om man jobbar på en bilverkstad, är det då inte meningen att man ska kunna något om bilar?
jag tycker så.
istället blev vi tipsade om nästa verkstad, som nog skulle kunna hjälpa oss.
tji på den. än en gång blev vi tillsagda att besöka en annan verkstad.

nej, tacka vet jag sveriges bilkunniga gubbar.
bilen får banne mig hålla igång så pass att den tar sig hem till sverige igen.
det finns inga andra alternativ.


men det har inte baara krånglat idag, nej nej.
Johanna fick ett telefonsamtal som resulterade i jobb i morgon eftermiddag/kväll.
skoj. servering på ett bröllop.
jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös.
för jag ÄR nervös. att riskera att snubbla med en tallrik mat, dryck eller whatever bland en massa folk är inget jag gärna utsätter mig, men hey.
man måste våga för att vinna (för att ta upp ett tidigare ämne igen...)


ooooch så har jag och syster gymmat idag.
kändes riktigt bra.
sprang visserligen bara, men det är alltid en start. en halvmil blev det.

nu sitter vi hemma och spelar gitarr.
mina fingertoppar är dock galet ömma plus att jag håller på att få spader på F#m (FUSK F#m dessutom) så jag har tagit en paus.


but still.

händelserik dag, för att vara i hvam/jessheim menar jag :)
vad har hänt i era liv denna molniga fredag?

godkväll allesammans, dags att uppdatera allas våra bloggar nu tycker jag.
jag föregår med gott exempel och börjar :)

jag börjar se slutet på mitt norgeäventyr nu, vilket känns otroligt skönt.
naturligtvis kommer jag sakna vissa bitar och människor, men på det stora hela.. otroooligt skönt! :)
att flytta in hos baby och få chansen att träffa världens bästa tjejer näär jag vill (almost) är något jag sannerligen ser fram emot :)
kom sommar, kom!

*

det kan komma en dag när man plötsligt inser att det man söker är alldeles framför näsan på en.
inte bokstavligt, men.
och jag vet att det kanske förvånar folk, men jag måste få lyssna på mig själv  nu och göra det jag tror på.
det får liksom bära eller brista känner jag. det är den enda sätter för mig att ta mig vidare på..
på det ena eller andra sättet.
jag är jätteglad att mina närmaste står bakom mig i mitt , kanske dumma?orättvisa? beslut.
Ni ska veta att jag uppskattar det så himla mycket!

jag kan inte förklara vart jag fick det ifrån, det var nog när jag såg och hörde, som allt kom tillbaka.
och det kom med sån kraft att jag kände att jag nog aldrig kommer ta mig ur det helt.
i have to do this. just.. let me do this.
ni behöver inte säga att det är det bästa eller smartaste jag gjort, men låt Mig åtminstone få tro och hoppas på att det är så.
det känns bra, verkligen.
ta inte det ifrån mig
*
och för att lämna hemliga koder kan jag ju ta och berätta om jobbet.
well, IT SUCKS!
det behöver inte bli mer invecklat än så, höhö.
nejmen denna vecka har faktiskt gått riktigt fort.
nu ska jag inte säga för mycket eftersom jag har en morgondan framför mig också, whew.
men iiih, det är inte långt kvar nu alltså..
:)

Ge mig en Stephanie-Erika-Johanna-kväll nu meddetsamma tack!
<3

uppdatera mera!
man får inga miljoner för att låta bli hörni! :P

jag är en annan människa här än hemma i sverige.
jag misstolkar och får för mig saker.
folk säger eller skriver något som på något sätt får en helt annan innebörd innan orden når mina öron eller ögon.
"du ska inte flytta hem för att du tror att vi blir sura om du inte gör det" blir i mina öron till
"du behöver inte komma hem, vi klarar oss utan dig -se"

jag vet, det är riktigt illa. det är riktigt jävla illa.


"och om våren så pratar hon om höst
hon ser molnen som väntar bakom skogen"

tänkte han på mig när han skrev de raderna?
för jag känner verkligen så..

jag kan räkna dagarna och inse hur lite tid det egentligen är kvar...
men sedan känna att det inte spelar någon roll, för vem orkar egentligen hålla ut..
i det långa loppet?
*
jag har plågat mig själv med hundratals tankar och ideér, men har till slut hittat en lösning.
jag ger inte upp.
jag skulle vara sämst i världen om jag ger upp.
jag ska göra mitt bästa för att hitta tillbaka till mig själv och till er andra.

utan er vore jag ingenting
don't give up on me.
jag ska aldrig, aldrig ge upp oss
aldrig någonsin
*
förlåt. förlåt alla som kommit i vägen för den här johannan som växer fram här i norge.
det är alltid ett steg på vägen när man inser att man har problem, visst är det väl så?
och jag tänker naturligtvis ta itu med dessa, för vissa saker är för dyrbara för att slänga bort.

när jag kommer hem, i slutet på maj/början på juni..
då tycker jag att vi hittar ett datum där samtliga är lediga
och sen åker vi iväg och umgås.
vi lämnar bekymmer och dåliga tankar hemma och bara har det bra.
jag skulle behöva det, kanske ni också?

jag hinner inte blogga nu, när jag borde.
när jag för en gångs skull är på det klara med hur jag känner.
men, ikväll.. då kommer bloggen.
håll utkik.
'cause this is what we've gotta do

ååh. jag blir tokig.
det är ca tjugoelfte gången jag börjar om nu.
vet inte hur jag ska börja.. fortsätta, eller avsluta.
Jag vill så gärna skriva och berätta om Er,
men vilka ord jag än använder så är de inte rättvisa nog.
för aldrig, aldrig kommer jag kunna förklara hur mycket ni betyder för mig
så att ni, eller någon annan, kan förstå.
och det är frustrerande.
hela jag är fylld av känslor, såna känslor som inte kan beskrivas med ord.

nej, jag ser det som en omöjlig uppgift att printa ner dessa "på papper" så att säga.
det är för.. mäktigt. för stort.

♥
Om jag säger att ni är bäst kan ni då förstå att det är större än så?
kan ni se i mina ögon att ni är värd mer än guld för mig?
kan ni känna på mitt grepp att jag aldrig tänker släppa er?
kan ni höra på mitt skratt att ni är och förblir mina bästa vänner?

kan ni förstå detta även fast jag inte kan tala om det?
kan ni höra rösterna i mitt huvud som berättar hur det ligger till,
så att ni till slut förstår hur bra ni är?
kan ni se bilden av er själva i mina ögon?
se ljuset ni utstrålar,
värmen ni ger
och glädjen ni sprider omkring er?
♥

Jag hoppas ni tar in dessa ord så att ni förstår, åtminstone en bråkdel, hur det ligger till.
NI ÄR VIKTIGA FÖR MIG!

Världens bästa är ni!
Stephanie & Erika.. Tack för att Ni finns!
Jag älskar Er ♥