Vila i frid, älskade morfar!

Det är fortfarande svårt att förstå, att liksom greppa det.
Att inse att jag aldrig någonsin kommer få träffa dig igen.
Vi hade så mycket kvar att prata om, så mycket som aldrig hann sägas.
Just nu känns det så orättvist. 65, det är ingen ålder.
Det är för tidigt att lämna jorden då. Samtidigt så tror jag att allt händer
av en anledning. Jag måste tro det.

Du kämpade på både länge och väl, men till slut förlorade du kampen.
Din kropp orkade inte mer, efter allt den varit med om.
Men jag är helt övertygad om att du är på en bättre plats, utan smärta.
Och jag tror att du fick träffa Marie igen efter alla år.
Jag tror att ni är tillsammans, på en alldeles speciell plats
och där väntar ni in oss andra.

Du var en fantastisk människa på alla sätt och vis.
Aldrig att du sade ett ont ord om någon, genomsnäll var du.
Jag är så tacksam för tiden vi fick
och hade aldrig någonsin kunnat önska mig en bättre morfar.

Nu får du ro!
Vila i frid, min älskade morfar
En dag ses vi igen!





RSS 2.0