Denna blogg tillägnar jag min fina vän Lola.
Jag är så otroligt lättad över allt detta.
Men på samma gång är jag rädd att du går tillbaka. ångrar. fortsätter som det var.
Och det fungerar inte.
Jag vet att det kommer kännas jobbigt. Och tragiskt. Och jävligt. Och ensamt. Och mörkt.
Och säkert som att du aldrig blir lycklig igen. För du var ju det.
Lycklig. IBLAND. Ibland var han snäll. Men jag önskar att du inte sitter och bara ser och fokuserar
på de fina stunderna. För det kommer alltid finnas fina stunder.
Det är de jävliga stunderna du ska tänka på. Du ska tänka på allt som gjorde att du till slut fick nog.

JAG VET att du kommer hitta en större och bättre lycka
Jag vill att du ska veta det också.
Jag kan inte göra annat än att hoppas nu.
Jag kan tycka till hur mycket jag vill.
Jag kan se det självklara i situationen, dit du kanske inte kommit än.
Jag kan be dig att hålla detta nu.
Men i grund och botten har jag inten makt alls i allt detta.
Det är du, det är ditt liv, det är dina val.
Men jag hoppas. Jag hoppas innerligt.

Jag ska torka hennes tårar
Jag ska kamma hennes hår
Reda ut alla härvor
Försiktigt och så gott det går
Jag ska bada hennes fötter
Jag ska tvätta hennes sår
Sen ska jag lyfta hennes händer och säga
där ser du själv hur högt du når

Jag ska lyfta hennes fötter
Dom ska flyttas tills hon går
Den ena efter den andra
tills hon trampat upp ett spår
jag ska gå i hennes skugga
Om hon faller finns jag där
Sen ska jag lyfta hennes händer och säga
där ser du själv hur stark du är

Jag ska köpa henne pärlor
det finns pärlor utav glas
Det är sånna jag vill skaffa
Sånna som kan gå i kras
Jag ska säga att det vackra 
är så skört, så skört som du
sen ska jag lyfta hennes händer och säga
du ska va rädd om dig själv nu

Jag ska lyfta hennes krona
den av törne som hon bär
Jag befirar hennes huvud
från det som tränger, det som tär
Jag ska ge henne en gloria
som lyser upp vart än hon går
sen ska jag lyfta hennes händer och säga
där ser du själv hur högt du når
där ser du själv hur högt du når