Denna blogg tillägnar jag min fina vän Lola.
Jag är så otroligt lättad över allt detta.
Men på samma gång är jag rädd att du går tillbaka. ångrar. fortsätter som det var.
Och det fungerar inte.
Jag vet att det kommer kännas jobbigt. Och tragiskt. Och jävligt. Och ensamt. Och mörkt.
Och säkert som att du aldrig blir lycklig igen. För du var ju det.
Lycklig. IBLAND. Ibland var han snäll. Men jag önskar att du inte sitter och bara ser och fokuserar
på de fina stunderna. För det kommer alltid finnas fina stunder.
Det är de jävliga stunderna du ska tänka på. Du ska tänka på allt som gjorde att du till slut fick nog.

JAG VET att du kommer hitta en större och bättre lycka
Jag vill att du ska veta det också.
Jag kan inte göra annat än att hoppas nu.
Jag kan tycka till hur mycket jag vill.
Jag kan se det självklara i situationen, dit du kanske inte kommit än.
Jag kan be dig att hålla detta nu.
Men i grund och botten har jag inten makt alls i allt detta.
Det är du, det är ditt liv, det är dina val.
Men jag hoppas. Jag hoppas innerligt.

Jag ska torka hennes tårar
Jag ska kamma hennes hår
Reda ut alla härvor
Försiktigt och så gott det går
Jag ska bada hennes fötter
Jag ska tvätta hennes sår
Sen ska jag lyfta hennes händer och säga
där ser du själv hur högt du når

Jag ska lyfta hennes fötter
Dom ska flyttas tills hon går
Den ena efter den andra
tills hon trampat upp ett spår
jag ska gå i hennes skugga
Om hon faller finns jag där
Sen ska jag lyfta hennes händer och säga
där ser du själv hur stark du är

Jag ska köpa henne pärlor
det finns pärlor utav glas
Det är sånna jag vill skaffa
Sånna som kan gå i kras
Jag ska säga att det vackra 
är så skört, så skört som du
sen ska jag lyfta hennes händer och säga
du ska va rädd om dig själv nu

Jag ska lyfta hennes krona
den av törne som hon bär
Jag befirar hennes huvud
från det som tränger, det som tär
Jag ska ge henne en gloria
som lyser upp vart än hon går
sen ska jag lyfta hennes händer och säga
där ser du själv hur högt du når
där ser du själv hur högt du når

8/1-10
En dag fylld med både glädje och sorg. Mest det sistnämnda.
Men också en oerhörd lättnad att veta att nu..
Nu har du fått ro!
Det var en fin begravning och det var trevligt att träffa alla.
Men jag kunde aldrig komma ifrån känslan att just du saknades.
Du borde varit med när alla var samlade. Fysiskt.
Men jag vill tro att du var med, på ett annat sätt..
Jag saknar dig redan, älskade morfar!
Vila i frid!

gäsp.
Klockan är 19.58, lördagen den 2/1 och jag mår.. bra.
nja, nu ska jag inte överdriva.
jag känner mig snarare som en klubbad säl.
Efter jobb vaknades stök i köket och jag lagade mig finmat i form av
rostbiff och potatisgratäng.
väldigt gott tyckte johanna och slevade på en till ÄNNU större portion
(och då ska tilläggas att den första var redigt stor)
jag glufsade i mig även denna och sedan.. ja sedan gick det som det brukade.
magen stor som en ballong och jag frågar mig själv varför, VARFÖR jag måste äta
tills det tar absolut tvärstopp.
kan det vara så att jag har no control over myself när det kommer till mat?
kan det vara så att jag är någon slags matmissbrukare?
dunno.
efter det är det svart, jag ligger och kvider och faller snart ner i djup dvala och vaknar ungefär en timme senare.
(givetvis inte av mig själv, men eftersom jag lärt mig hur jag funkar så ställde jag klockan, hehe)
så nu sitter jag här, alldeles snurrig och bannar mig själv.
bannar den där goda jäkla potatisgratängen.
och lovar härmed mig själv att aldrig någonsin äta sådär igen.
punkt.

annars fint.
jag ser med glädje fram emot en nytt år med nya möjligheter och nya äventyr.
jag vet inte vad detta år kommer föra med sig.. eller vart det kommer leda mig
men jag vet att positiva saker väntar. händelser, förändringar.
2010 är mitt år!
bring it ooon!