ja, just nu känner jag mig väldigt lik henne.
jag blir så trött på allt krångel.
kan inte någon bara komma viftande med en nyckel till en billig och fräsch lägenhet i oslo.
kan inte någon vänlig själ ringa och erbjuda mig ett välbetalt jobb på en slapp och härlig arbetsplats.
kan inte någon komma springande med alla dessa papper och skit som är ett måste för att kunna sticka iväg.
kan inte någon göra detta för mig?
för jag personligen orkar inte.
nix

uäh.
dumma pengar som inte finns
dumma pengar som gör allt svårt
dumma norge som är så äckligt dyrt
ja, dumma dumma dumma.
men vi åker.
åh ja.
vi bangar inte. njet nix nope
vi sticker, utan jobb och utan boende.
men en förhoppning om att allt ska lösa sig.
med lite vilja och jävlaranamma så löser det sig.
det måste.

läste nyss s blogg och den var så fin så fin
så mitt i all denna dysterhet..
i detta, för stunden, mörka rum fyllt av trötthet och orkeslöshet
så sprack jag nyligen upp i ett leende
och nånstans kände jag hopp
jag kände hopp för den plågosamma känslan jag bekantat mig med.
tack baby, jag behövde det.
jag behövde se bilderna
jag behövde läsa texten.
jag kommer behöva fler gånger.
hoppet.

-

främling blivit vän
vad ska hända sen?

..
ingen av dem vet


------------------------------
uppdat.

förlåt.
jag menar inte att vara en mesig liten flicka som behöver tröstas och bli klappad på huvudet
och hela tiden höra att det blir bra.
jag ska ju trots allt inte åka långt alls. och inte speciellt länge blir jag borta heller.
men jag kan inte komma ifrån det helt.
jag behöver känna att jag inte har några förväntningar på det som komma skall
sommaren..
har man inga förväntningar så blir man inte besviken om det skulle visa sig gå åt skogen med
planerna man kunde haft OM man valde att ha förväntningar.
you know what I'm sayin'?
jag kanske snurrar till det, höhö
hursomhelst
vad jag vill säga är att jag inte kan låta mig själv ha några förväntningar
naturligtvis hoppas jag, men att just ha dom där förväntningarna, nejtack.
för jag tror inte jag skulle hantera det särskilt bra om det, som jag skrev tidigare, skulle gå åt skogen.
i mina värsta stunder kommer jag t.o.m låtsas som att jag inte bryr mig.
men det gör jag, klart jag gör.
men man är inte lika sårbar och oskyddad om man gömmer sig bakom ett falsk leende och en axelryckning.
jag skulle kunna gå sönder om jag inte fick gömma mig ibland.
jag skulle inte kunna kolla på bilder eller läsa bloggar.
jag skulle våndas så till den milda grad att jag nog förmodligen skulle stanna i norge för all framtid.
nejmen vad säger jag.
inga förväntningar bara.
ge mig inga skäl till att ha såna
kan vi inte bara vara glada för den här tiden och HOPPAS på att vi kommer ha kvar varandra.
jag älskar er.
just.. take care of each other, okey?
och kom och hälsa på.

jag söker inte några väl valda ord som säger att sommarn blir bra.
jag behövde bara skriva det här.
jag hoppas dyrt och heligt på att vi kommer stå på samma plats, tillsammans, sen.
men jag vågar inte tro det. inte än.
ni är bäst!