jag är en annan människa här än hemma i sverige.
jag misstolkar och får för mig saker.
folk säger eller skriver något som på något sätt får en helt annan innebörd innan orden når mina öron eller ögon.
"du ska inte flytta hem för att du tror att vi blir sura om du inte gör det" blir i mina öron till
"du behöver inte komma hem, vi klarar oss utan dig -se"

jag vet, det är riktigt illa. det är riktigt jävla illa.


"och om våren så pratar hon om höst
hon ser molnen som väntar bakom skogen"

tänkte han på mig när han skrev de raderna?
för jag känner verkligen så..

jag kan räkna dagarna och inse hur lite tid det egentligen är kvar...
men sedan känna att det inte spelar någon roll, för vem orkar egentligen hålla ut..
i det långa loppet?
*
jag har plågat mig själv med hundratals tankar och ideér, men har till slut hittat en lösning.
jag ger inte upp.
jag skulle vara sämst i världen om jag ger upp.
jag ska göra mitt bästa för att hitta tillbaka till mig själv och till er andra.

utan er vore jag ingenting
don't give up on me.
jag ska aldrig, aldrig ge upp oss
aldrig någonsin
*
förlåt. förlåt alla som kommit i vägen för den här johannan som växer fram här i norge.
det är alltid ett steg på vägen när man inser att man har problem, visst är det väl så?
och jag tänker naturligtvis ta itu med dessa, för vissa saker är för dyrbara för att slänga bort.

när jag kommer hem, i slutet på maj/början på juni..
då tycker jag att vi hittar ett datum där samtliga är lediga
och sen åker vi iväg och umgås.
vi lämnar bekymmer och dåliga tankar hemma och bara har det bra.
jag skulle behöva det, kanske ni också?